lördag 20 januari 2007
13-14/1 2007 Lördag-Söndag
Fram till lördag kväll den 13:e januari var allt som det skulle med graviditeten och vi kände sparkar. På lördag kväll var det däremot helt stilla. Eftersom Johanna varit magsjuk natten mellan torsdag och fredag samma vecka trodde vi att barnet bara var lite lugn för tillfället. Johanna hade pratat med Kvinnokliniken på fredagen och de sa att det inte var någon fara för barnet så länge Johanna fick i sig vätska. På söndag morgon var det fortfarande stilla och lite började man väl misstänka att nåt kanske var fel men samtidigt vet man inte vad som är normalt vid första graviditeten. Vi åkte till Barnens Hus och kollade på barnvagn men viljan att kolla var inte alltför starkt för avsaknaden av rörelser i magen skapade en viss oro. Vi pratade inte så mycket om det då men nu i efterhand när vi pratat om det visade det sig att bägge var lite avvaktande. Vi testade en barnvagn och åkte sen vidare utan att ha köpt nåt. (Vi hade inte tänkt köpa något ändå den dagen men nu blev kollandet en rätt avslagen historia även om man försökte hålla skenet uppe. Till saken hör också vi inte köpt en enda barngrej för vi har inte riktigt vågat tro att det skulle gå vägen. Johanna har varit mer orolig för det än jag konstaterade vi när vi pratat om det efteråt. Jag hade precis börjat vågat tro att det nog skulle gå vägen.)
15/1 2007 Måndag
På måndag morgon hade det fortfarande inte börjat röra sig så Johanna ringde till barnmorskan och berättade att det inte rört sig. Barnmorskan sa åt henne att ringa till förlossningen eftersom det gått så långt i graviditeten (v 24). Förlossningen hade dock väldigt mycket att göra så de bad henne kolla med barnmorskan igen. Hon fick då komma till barnmorskan som inte kunde höra något hjärtljud och då direkt kontaktade förlossningen och såg till att Johanna fick komma dit. När Johanna kom fram till förlossningen ringde hon mig och berättade vad som hänt. Klockan var då runt 12. Jag tog då direkt en taxi och åkte dit. Medans jag var på väg undersökte de Johanna och kunde konstatera att barnet inte längre levde. När jag kom fram berättade Johanna vad som hänt och det tog sedan nån minut innan man verkligen förstod.
Efter att jag kommit och jag och Johanna pratat en liten stund gjordes ett antal fler undersökningar och ultraljud på olika avdelningar. Bland annat gjorde de ett fostervatten-prov för att hjälpa till att ta reda på varför barnet inte klarade sig. Vi fick också information om vad som skulle hända härnäst och dessutom träffa en kurator. De berättade att man kunde få se och ha barnet hos sig efter förlossningen och hur barnet skulle tas om hand efteråt. Innan vi fick åka hem fick Johanna ett piller som skulle avbryta graviditeten. Vi fick sedan tid att komma tillbaka för förlossning två dagar senare. Totalt var vi ungefär 3h på sjukhuset. Väl hemma blev det inte mycket gjort. Vi tittade på TV hela kvällen och tröstade varandra och pratade med varandra samt försökte få i oss lite mat. Matlusten var dock inte särkilt stor.
Efter att jag kommit och jag och Johanna pratat en liten stund gjordes ett antal fler undersökningar och ultraljud på olika avdelningar. Bland annat gjorde de ett fostervatten-prov för att hjälpa till att ta reda på varför barnet inte klarade sig. Vi fick också information om vad som skulle hända härnäst och dessutom träffa en kurator. De berättade att man kunde få se och ha barnet hos sig efter förlossningen och hur barnet skulle tas om hand efteråt. Innan vi fick åka hem fick Johanna ett piller som skulle avbryta graviditeten. Vi fick sedan tid att komma tillbaka för förlossning två dagar senare. Totalt var vi ungefär 3h på sjukhuset. Väl hemma blev det inte mycket gjort. Vi tittade på TV hela kvällen och tröstade varandra och pratade med varandra samt försökte få i oss lite mat. Matlusten var dock inte särkilt stor.
16/1 2007 Tisdag
Det gick bättre än väntat att sova men ett par gånger under natten vaknade man till. Vi satt i soffan och kollade på tv i stort sett hela dagen. Lite mat lyckades man tvinga i sig också. Vi pratade om vi ville se barnet och ha det hos oss. Just då trodde ingen av oss att vi ville något mer än att se barnet för allt annat skulle kännas för svårt.
17-18/1 2007 Onsdag-Torsdag
Klockan 9 på onsdag morgon var vi tillbaka på sjukhuset och avdelning 85 där vi skulle vara. Först fick vi ett dubbelrum medans de städade ut ett enkelrum. Runt 11 fick vi komma in i enkelrummet. De började då att ta en hel del blodprover som även de skulle användas för att kunna ta reda på vad som hänt. När de proverna var klara åt vi lite lunch. Vid 12:30 fick Johanna ett piller som skulle sätta igång värkarna så barnet kunde förlösas. Hon skulle sedan ta ett sånt piller var 4:e timme tills barnet hade förlösts. Så härifrån var det bara att vänta. Det kunde gå fort och det kunde ta lång tid. I början märktes inte nån större effekt men under dagen fick Johanna mer och mer ont. Vid 16:30 fick hon ett nytt piller och vid 20:30 ännu ett. Under tiden fick hon smärtstillande. Sjukhuspersonalen tittade till oss då och då och gjorde vad de kunde för att Johanna inte skulle ha alltför ont. Tyvärr gjorde den smärtstillande medicinen Johanna dåsig och illamående men det fanns inget att göra åt det. Vid 23:30 ca hade Johanna så ont att det var dags att åka ner till förlossningen och förlösa barnet. Väl där konstaterade personalen att det gått så långt att det inte fanns tid för bedövning så Johanna fick klara sig på lustgas. Hela förlossningen gick på ca 30 minuter. 00:09 torsdag den 18/1 föddes barnet som var en liten pojke.
I samma ögonblick jag förstod det bara var någon minut kvar på förlossningen var det som att all spänning i mig försvann och jag kände bara ett stort lugn. Ingen sorg- bara lugn över att det nu var över. Inte ens när de lindat in barnet i en handduk och lagt det hos Johanna kände jag något speciellt. Det låter konstigt men precis så kändes det då. Vi fick frågan om vi ville ha barnet hos ett tag och vara själva med det. Trots att vi på tisdag kväll trodde vi inte ville det kändes det nu väldigt rätt. Visst kändes det lite besvärligt först men sedan kändes det som världens naturligaste sak. Hade vi inte haft honom hos oss hade då jag sannolikt ångrat mig för resten av livet. Efter en stund, jag vet inte hur länge, hämtade de barnet och tog hand och fotavtryck. De bäddade sedan ner barnet i en lite säng och vi fick ha det inne hos oss en stund. När jag haft sängen med barnet i knäet några minuter kom tårarna och sorgen helt plötsligt. Det var ändå sitt barn man hade framför sig. Johanna som var helt utmattad slumrade till så fort det bara var vi två i salen. Själv var jag makalöst rastlös och visste varken till eller från. När de tog ut barnet för sista gången var nog klockan runt 02 eller något efter. Vi har inget direkt begrepp om tiden. När klockan var ungefär 03 fick vi komma upp på avdelning 85 igen och vårt rum för att sova. När vi kom upp där frågade en sköterska om vi behövde nåt för att kunna sova. Johanna kände sig så utmattad så hon sa nej och jag trodde heller inte det skulle behövas. Jag kände dock direkt efter sköterskan gått att det var riktigt rörigt i huvudet och att det nog inte skulle bli så lätt att sova. Jag bad då om en tablett och fick en Stilnoct som är lugnande. Det var en gudagåva! Efter bara några minuter försvann de flesta tankarna och det kändes som nån hällt sirap i huvudet. Det tog inte många minuter innan jag somnade. Att få med några sådana piller hem skulle inte varit en dum idé för de funkade verkligen men fråga är om det är en så bra att bli pillermissbrukare istället för att ta tag i problemen på riktigt?!
När vi vaknade på morgonen åt vi frukost och Johanna fick en tablett som skulle stoppa produktionen av bröstmjölk. Nån gång före lunch kom en läkare vi träffat på måndagen och frågade lite om hur det gått. Även kuratorn kom in och pratade med oss. Efter lunch återstod egentligen bara att göra sig i ordning för att åka hem. Vi fick själva bestämma när vi ville åka, det var ingen som "körde ut oss" vilket kändes skönt. Innan vi åkte hem fick vi frågan om vi ville ha barnet hos oss igen. Vi fick redan på natten veta att det var möjligt men när vi först pratade om det trodde vi att vi inte ville det. Även på morgonen kändes det först som vi inte ville men efter lunch kände vi att vi inte ville missa sista chansen. Johanna hade ju dessutom varit rätt trött efter förlossningen så att därför bestämde vi oss att ta in honom en stund så bägge fick se honom när vi var lite piggare. Det ångrar vi inte det minsta! Efter det pratade vi lite mer med läkaren och fick lite information och papper.Vi fick också bestämma hur kroppen skulle tas om hand. Vi valde "anonymt omhändertagande" vilket betyder att urnan placeras i minneslunden på Hovdestalund. Sedan åkte vi hem. Visst var det skönt att komma hem men samtidigt rätt jobbigt. Ingenting känns direkt kul och tankarna kommer fram extra starkt när man ska sova. Det gäller att hålla sig sysselsatt för då känns det lättare.
Resultatet av proverna som tagits kommer dröja 8-10 veckor så då får vi komma på återbesök och få reda på om de kunnat få reda på dödsorsaken. Det hoppas vi verkligen så det blir något slags ordentligt avslut.
Mitt i allt fann vi en sång som summerade allt mycket bra och blev vår låt. Det är Amy Diamonds "It can only get better". Den spelades på måndag när vi åkte från sjukhuset, på onsdag när vi åkte till sjukhuset och sen på torsdag när vi åkte hem. Lyssna på texten så förstår ni varför...
Nu återstår bara att gå vidare.
I samma ögonblick jag förstod det bara var någon minut kvar på förlossningen var det som att all spänning i mig försvann och jag kände bara ett stort lugn. Ingen sorg- bara lugn över att det nu var över. Inte ens när de lindat in barnet i en handduk och lagt det hos Johanna kände jag något speciellt. Det låter konstigt men precis så kändes det då. Vi fick frågan om vi ville ha barnet hos ett tag och vara själva med det. Trots att vi på tisdag kväll trodde vi inte ville det kändes det nu väldigt rätt. Visst kändes det lite besvärligt först men sedan kändes det som världens naturligaste sak. Hade vi inte haft honom hos oss hade då jag sannolikt ångrat mig för resten av livet. Efter en stund, jag vet inte hur länge, hämtade de barnet och tog hand och fotavtryck. De bäddade sedan ner barnet i en lite säng och vi fick ha det inne hos oss en stund. När jag haft sängen med barnet i knäet några minuter kom tårarna och sorgen helt plötsligt. Det var ändå sitt barn man hade framför sig. Johanna som var helt utmattad slumrade till så fort det bara var vi två i salen. Själv var jag makalöst rastlös och visste varken till eller från. När de tog ut barnet för sista gången var nog klockan runt 02 eller något efter. Vi har inget direkt begrepp om tiden. När klockan var ungefär 03 fick vi komma upp på avdelning 85 igen och vårt rum för att sova. När vi kom upp där frågade en sköterska om vi behövde nåt för att kunna sova. Johanna kände sig så utmattad så hon sa nej och jag trodde heller inte det skulle behövas. Jag kände dock direkt efter sköterskan gått att det var riktigt rörigt i huvudet och att det nog inte skulle bli så lätt att sova. Jag bad då om en tablett och fick en Stilnoct som är lugnande. Det var en gudagåva! Efter bara några minuter försvann de flesta tankarna och det kändes som nån hällt sirap i huvudet. Det tog inte många minuter innan jag somnade. Att få med några sådana piller hem skulle inte varit en dum idé för de funkade verkligen men fråga är om det är en så bra att bli pillermissbrukare istället för att ta tag i problemen på riktigt?!
När vi vaknade på morgonen åt vi frukost och Johanna fick en tablett som skulle stoppa produktionen av bröstmjölk. Nån gång före lunch kom en läkare vi träffat på måndagen och frågade lite om hur det gått. Även kuratorn kom in och pratade med oss. Efter lunch återstod egentligen bara att göra sig i ordning för att åka hem. Vi fick själva bestämma när vi ville åka, det var ingen som "körde ut oss" vilket kändes skönt. Innan vi åkte hem fick vi frågan om vi ville ha barnet hos oss igen. Vi fick redan på natten veta att det var möjligt men när vi först pratade om det trodde vi att vi inte ville det. Även på morgonen kändes det först som vi inte ville men efter lunch kände vi att vi inte ville missa sista chansen. Johanna hade ju dessutom varit rätt trött efter förlossningen så att därför bestämde vi oss att ta in honom en stund så bägge fick se honom när vi var lite piggare. Det ångrar vi inte det minsta! Efter det pratade vi lite mer med läkaren och fick lite information och papper.Vi fick också bestämma hur kroppen skulle tas om hand. Vi valde "anonymt omhändertagande" vilket betyder att urnan placeras i minneslunden på Hovdestalund. Sedan åkte vi hem. Visst var det skönt att komma hem men samtidigt rätt jobbigt. Ingenting känns direkt kul och tankarna kommer fram extra starkt när man ska sova. Det gäller att hålla sig sysselsatt för då känns det lättare.
Resultatet av proverna som tagits kommer dröja 8-10 veckor så då får vi komma på återbesök och få reda på om de kunnat få reda på dödsorsaken. Det hoppas vi verkligen så det blir något slags ordentligt avslut.
Mitt i allt fann vi en sång som summerade allt mycket bra och blev vår låt. Det är Amy Diamonds "It can only get better". Den spelades på måndag när vi åkte från sjukhuset, på onsdag när vi åkte till sjukhuset och sen på torsdag när vi åkte hem. Lyssna på texten så förstår ni varför...
Nu återstår bara att gå vidare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)